Linus Eriksson är vd för Öresundsbron med en spännande bakgrund som bland annat Brandchef och chef för Skånetrafiken.

Berätta lite kort om din bakgrund och vägen till den roll du har nu.
Min dröm som liten var att bli brandman, som under gymnasietiden skiftade till att bli brandingenjör vilket jag också blev vid LTH. Mitt första jobb var som brandingenjör på Malmö Brandkår.

Tidigt insåg jag att det fanns rum där beslut togs och att vi med ganska små justeringar kunde skapa så mycket mer värde för dem vi var till för. Och i de rummen var inte jag med. Så när jag 2004 fick frågan om att bli chef för den utryckande verksamheten och Malmös tre brandstationer och 180 brandmän så tackade jag ja. Bara 29 år gammal, ung tycker jag idag, men min brandchef Ken var klart modig. Det blev också steget in i chefskarriären.

Efter 10 år valde jag att byta bransch. Banverket sökte en regionchef för all trafikledning och underhåll i Södra Sverige. Ännu en samhällsviktig funktion som bara ska fungera 24/7. Det triggade mig så jag sökte och fick jobbet, vilket också blev klivet in i transporter och infrastruktur.

2015 fick jag frågan om jag ville bli chef för Skånetrafiken, vilket var ett naturligt steg till “andra sidan” i min bransch, närmare kunden. Skånetrafiken med 1000 bussar och 200 tåg och 300.000 dagliga kunder var i en fantastisk utvecklingsresa där jag fick möjlighet att tillsammans med kollegor bygga vidare på Sveriges bästa kollektivtrafik.

Jag vet att alla Skåningar inte tycker så, men jämförelsevis är det skånska trafikutbudet, och appen du kan resa med klart bäst i klassen. Det som drev mig var att om kunden ska ställa sin bil och välja att resa hållbart med oss så måste vi vara bättre än alternativet.

En dag våren 2020 ringde en rekryterare och frågade om jag var intresserad av att bli vd på Öresundsbron… 

Vad var det som fick dig att tacka ja till vd rollen?
Jag tackade faktiskt nej. Hur dynamiskt är stål och betong egentligen? Tänkte jag lite förhastat. Rekryteraren ringde dock två veckor senare, och då började han att prata om en region och syftet med bron. Att binda samman två länder med allt vad det innebär. Det fick mig intresserad, och mötet med Bo Lundgren som ordförande och den danske viceordförande bara stärkte känslan av att stål och betong faktiskt kan förändra en hel region. Ännu en samhällsviktig funktion. Så jag blev brobyggare…

Vad är ditt ledarskapssignum och hur skulle du beskriva ditt ledarskap?
Jag drivs av att vilja göra skillnad. Skillnad för de vi är till för. Kunderna. Att lyssna till deras behov och förväntningar och visualisera både nuläge och det önskade läget.  Sedan börjar det roligaste med att vara ledare, att forma ett team, sätta den organisation som tillsammans tar oss dit vi vill. Oavsett om det är nya erbjudanden eller ökat värde på det vi redan gör.  Min roll i denna resa beror helt på vilken fas och vilka andra jag har runt omkring mig. Det viktiga är inte ledaren, utan vårt resultat. 

Vilka ledarskapsfrågor är mest aktuella för dig just nu?
Vi är mitt uppe i en digitaliseringsresa. Som ny vd fick jag uppdraget att sätta en ny affärsplan. Vi satte fyra fokusområden: Ökad integration genom ökad volym per kund och fler nya kunder. Detta skulle vi göra hållbart, med en enastående kundupplevelse och på ett sunt affärsmässigt sätt. 

Vi insåg snabbt att vi inte skulle lyckas utan att digitalisera vår verksamhet. Så vi är mitt uppe i det. Vi har förenklat våra produkter, byggt om backend, lagt i molnet och nu har vi börjat kunna erbjuda våra kunder smarta lösningar som passar varje individs behov. Med en halv miljon kunder räcker inte en hemsida.

Ledarutmaningen för mig är att ska vi lyckas behöver vi medarbetare med rätt kompetens, vi behöver en kultur som vågar utmana och tänka nytt och även rätt samarbetspartners som hjälper oss i en hel sjö av invecklade IT begrepp. Det har absolut inte gått så snabbt som vi velat, men uthålligheten börjar visa resultat.

Det är först när våra kunder märker skillnad, som vi gjort något… och jag märker att vi börjar få sådan feedback nu: “Tack för pendlarbanorna! Bra att jag kan byta fordon i nya appen! Med er fastprisprodukt åker jag oftare, behöver ju inte tänka på priset mer” osv…  Ett av de bästa med att vara ledare är att få lyfta fram de goda berättelserna. I den rollen börjar jag kunna vara mer och mer nu. 

Vilka 3 råd skulle du gett dig själv i början av din ledarbana, som du med din erfarenhet idag, hade haft nytta av då?
För det första sluta inte vilja förändra världen. Det kommer så många kloka råd och synpunkter, som tyvärr bara är olika former av nej. Så till en ung Linus (eller annan ny chef). Fortsätt driv. Det är just det du har som de flesta organisationer behöver! Erfarenhet finns redan i mängd.

Stanna upp när du passerar lunchrummet. Ta en kaffe och var nyfiken på de du möter där. Lyssna in. Driv kan inte kompensera om du inte får med dig kollegor och framförallt nyckelpersoner. En facklig företrädare sa till slut till mig: “Linus sluta spring igenom lunchrummet.” Jag önskar att han hade sagt det tidigare. 

Utsätt dig för kunder hela tiden. Våga bli berörd av deras behov i mötet med er organisation. Att lyssna till en orolig Greta 80 år som vi varit hemma hos på larm, eller en ung tjej som blivit felaktigt avvisad från en buss, eller en pendlare mellan Sverige och Danmarks dagliga utmaningar gör dig bättre som ledare. Det sätter fokus på det som är viktigt på riktigt. Men bara om du ger det tid, och låter dig bli berörd…

Vilka förutsättningar är särskilt viktiga för dig som ledare för att kunna få använda ditt ledarskap på bästa sätt?
Jag blir aldrig bättre än de jag har runt omkring mig i vardagen. Det är en viktig, men samtidigt lite läskig insikt. Jag är helt beroende av dem. Om de gör ett bra jobb, blir jag bra. Och omvänt. Därför behöver du välja ditt team med omsorg. Att behålla medarbetare är också ett val.

Och sedan, ge allt till dem du har valt, för att de ska lyckas. Ge dem förutsättningar, ge dem tydlighet, undanröj hinder framför dem, sätt dem i rätt sammanhang och i rätt nätverk så de kan lyckas tillsammans. Ja, lyckas tillsammans, inte bara någon eller några.

Särskilt som vd kan du öppna dörrar som andra har svårt att göra. För ofta finns ett vd-kort att dra när andra vägar inte längre går. Det kan vara i relation till en leverantör, styrelsen, politiken, eller en samarbetspartner.

Vilken har varit din hittills största utmaning som ledare och vad har du lärt dig av den?
När jag ser tillbaka på 20 år som ledare finns det en händelse som format mig mer än andra. 2006 tog den politiska ledningen beslut om att slå ihop fem kommuners räddningstjänster till en i det som blev Räddningstjänsten Syd. Den utvecklingsresa vi hade i Malmö avbröts och istället blev allt fokus på verksamhetsövergången. Min roll var operativ chef med ansvar för alla 12 berörda stationer.

Förväntningarna var skyhöga. Alla ville ha det bästa från varje kommun, särskilt när det kom till förmåner, arbetstider och ersättningar. En omöjlig förväntan, det hade satt den nya organisationen i ett gigantiskt underskott. Vi hade över 30 olika MBL förhandlingar 2007 och missnöjet bara steg. Vid Lucia, i slutet på året vi hade på oss för att slutföra verksamhetsövergången, ringde en journalist till mig: ”Har du någon kommentar till att över 300 brandmän har riktat en misstroendeförklaring mot dig och kräver din avgång?”

Jag förstod brandmännens frustration i förändringen. Det som gjorde att mina tårar rann ned på skrivbordet där på kvällen på brandstationen var en mening i brevet de formulerat och delat med media: “Linus har total avsaknad av empati”. 

Som trebarnsfar, driven av att göra världen lite bättre tog det hårt. Men sett idag, med perspektiv, är jag övertygad om att den meningen har gjort att jag som ledare än mer väljer att bli berörd, och vågar använda min empati och känsla. Tårar är viktiga för mitt ledarskap. De sätter fokus på det som är viktigt på riktigt, och gör mig bättre.

Vilka 4 råd skulle du ge dina medarbetare för att få ut det bästa av dig och ditt ledarskap?
Säg emot mig! Kämpa för våra bästa idéer, inte för mina idéer. Jag kan vara alltför snabb att säga min åsikt eller hur jag ser lösningen. Sällan är dock den idén den bästa. Tvärtom. Den behöver utmanas. Vi blir bäst med en tom white board och “pingpong” där alla får tycka till och vi formar lösningen tillsammans.

Men samtidigt måste de hänga med. Det är sällan vi har oändlig tid. På brandkåren, när ett hus brann och läget bara blev värre, lärde jag mig att om vi bara har tre minuter, så kan vi fylla whiteboarden med bra lösningar ändå. Men då behöver alla vara på tå.

I andra lägen kan vi ge oss tid, då måste vi se till att vi tar in de bästa vi har.

Därför så är nätverk och relationer helt avgörande bidrag till mitt ledarskap. Ha kul tillsammans!

Vi tillbringar så mycket tid på jobb, så det är livsviktigt att jag har ett jobb och ett team som jag längtar till varje måndag. Där har vi alla ett ansvar släppa fram “hygget” hela tiden. Uppmuntra, fira, skratta tillsammans. Här är mina danska kollegor förebilder tycker jag.

Vad är det mest och minst lustfyllda i ledarrollen?
Jag tror faktiskt att det är samma sak: Jag tycker det är fantastiskt lustfylllt att agera i det komplexa för att få någonting att hända, genomföra en förändring. Det är sällan en god idé, eller ett kundbehov kan lösas med ett knapptryck. Ofta behöver styrelse, politiker involveras (vilket kräver en rad beredningsmöten, dialoger, enskilda samtal etc), förankring hos fackliga företrädare, samarbetspartner identifieras och handlas upp, medarbetare utvecklas, organisation sättas, nyckelpersoner rekryteras, vilket inte sällan innebär en kulturförändring. Media och omvärld behöver hanteras. En negativ artikel kan stoppa allt. Och tvärtom.

Just det här att agera på alla nivåer för att skapa förutsättningar för organisationen att lyckas, är det som verkligen triggar mig. Men samtidigt är det sjukt frustrerande.  Det tar tid, det kräver uthållighet, det kräver samtal efter samtal. Varför kan vi inte bara få göra? Men vill vi förändra något som är viktigt på riktigt, är det många involverade och kräver att alla nivåer är med.

Inser att det är en ledarskapsteori i sig, som ingen undervisat mig i. Det kommer bli en bok en dag.

Vad investerar du i för att utveckla dig själv som ledare?
Med åren har samtal blivit viktigare och viktigare. Med både en MBA och styrelseprogram, är mitt främsta behov inte en kurs till, (jo jag tar en kurs när det kommer något för mig helt nytt). Istället har frukostar på Ruths i Malmö med personer som ger mig perspektiv och som utmanar mig, blivit mina andningshål. Även förmånen att få vara mentor ger mig otroligt mycket, i reflektion och perspektiv. Att se andra växa, får mig att växa.  Och funkar inget annat springer jag 1000-meters intervaller tills hjärnan börjar tänka nya tankar.

Vilka är dina viktigaste värderingar och hur visar de sig i vardagen?
Vet inte om det är direkta värderingar, då jag tycker beteenden är det som avgör. Värderingar som inte får uttryck i beteenden (i ditt ledarskap, eller er organisation) är inte så mycket värda. Mina beteenden som jag hoppas andra märker av är:

• Våga bli berörd av de du möter.
• Låt det som berör forma ditt ledarskap
• Agera! Vänta inte… Lär om det blir fel (och om det behövs säg förlåt).
• Fira om ni lyckas.

Finns det någon person som varit avgörande för ditt ledarskap och vad har det bidragit till dig långsiktigt?
Med åren, har jag lite motvilligt, insett att min far format mig mer än någon annan. Jag ville gå min egen väg. Han var ekonom, jag valde ingenjör. Men inser att när jag nu i 50-års åldern ser tillbaka, kan se mönster som går igen. Pappa har bytt jobb så där vart femte år. Även jag så här långt. Jag kan se hans driv och envishet som ledare/chef, förmåga att alltid ta ansvar, inte runda viktiga frågor bara för att de är svåra, och att alltid bry sig om, ställa upp för andra.  Jag hoppas att åtminstone lite av det märks i mitt dagliga ledarskap. Och om det inte gör det, ber jag er som läser detta att snälla ge mig feedback!

Hur vill du att andra ska uppfatta dig som ledare?
Jag tror inte jag kan vara någon viss typ av ledare. Jag är Linus, som hela tiden jobbar på att ha ett ledarskap som behövs i den aktuella situationen. Det är stor skillnad att leda en räddningsinsats vid en vindsbrand, att arbeta tillsammans med min styrelse eller ha ett samtal med en medarbetare som hamnat i en kris. Jag lyckas inte alltid. Men försöker hela tiden göra mitt bästa.

Det jag hoppas är att de i min närhet, väljer att säga när de tycker jag gör det bra och när jag kan göra det bättre. Jag är tyvärr nog lite dålig på att fråga.

Om du fick välja en helt ny karriärbana, vad skulle det i så fall vara?
Jag fick förmånen att för två år sedan gå en kurs på titeln “Half time”. Temat var lite förenklat: Du har nu levt (sannolikt) lite mer än halva ditt liv. Du har gjort någon form av karriär, bildat familj, köpt hus, skaffat intressen. Ska andra halvan vara en förlängning på det, eller vill du ändra på någonting? Om svaret är ja, då är det bättre att ändra nu. När du är 80 år är det sannolikt för sent…  En brutalt ärlig och viktig kurs. För mig blev en fråga helt central:  Gör du det du brinner för? Om ja, fortsätt och gör ännu mer av det (och ta bort lite annat). Om inte, dags ställa om nu. Vad ska då till för att ta dig dit?  

Min summering var att jag är glad för mitt liv och mina val. Min dröm var ju brandkåren. Men väl där öppnades nya dörrar, som tagit mig till att bli vd för ett av världens största infrastrukturprojekt. Det såg jag aldrig framför mig. Det fanns inte i någon plan. Ser därför inte någon annan karriär, för då hade jag inte mött de jag mött och gjort den skillnad jag ändå försökt göra. Jag fortsätter framåt. Mitt ledarskap, och framförallt de relationer och nätverk jag fått med åren, ser jag framåt, kan bli en bas för att göra än mer samhällskillnad framöver i den riktning jag redan går…   En dag ringer det kanske igen? 

Vilket avtryck önskar du lämna efter sig som ledare?
För det första är det insikten att jag som vd och vi som ledningsteam kan stå i vägen, bli flaskhalsen i organisationen. Om allt ska passera mig eller oss, bestämmer också vi takten. Så kan det inte vara. Därför har följande insikt växt fram:

• Om det är bra för kund.
• Om det är inom budget (någons budget räcker).
• Och det inte är olagligt.

Kan du som medarbetare svara ja på dessa tre så behöver du inte fråga om lov. Utan testa, kör!  Men kalla det Pilot. Fördelen med att kalla det pilot är att om det misslyckas så kan du säga, ah det var ju bara en pilot. OM du lyckas, ja då kan ni bara skala upp och göra det permanent.

Från början var detta jobbigt. Helt plötsligt började saker ske i organisationen utan att passera Ledningsgruppen. Mitt kontrollbehov utmanades. Men effekten är att helt plötsligt ageras det kundcentrerat. Följdeffekten blir arbetsglädje och framförallt kan det ske så mycket mer. Idag ler jag varje gång någon medarbetare berättar om en pilot.

Det andra är att det går att förändra världen här och nu. Jag och många hamnar i för ofta, det ska jag göra sen, med följden att jag vid avtackningen, pensionsdagen eller dödsbädden säger:  Jag borde ha gjort… Därför vill jag göra mitt bästa nu. Idag. Med det förtroende jag har fått. I det sammanhang jag nu är i, med de ledargåvor just jag har fått, tillsammans med andra och deras gåvor.

Det är få förunnat att bli FNs generalsekreterare eller statsminister. Men jag kan göra skillnad för de jag möter idag. För mig just nu som vd på bron, är det alla de som har valt att ha sitt liv på bägge sidor om sundet, och är helt beroende av att ha en bro som alltid är öppen, där de ser att vi bryr oss om och gör skillnad i deras vardag. Oavsett om det är skattefrågor, svårigheter skaffa bankkonto eller enkelhet att resa över vår fantastiska bro. Eller i de styrelseuppdrag jag nu har, få göra skillnad för några barn i Indien eller våra ungdomar inom skola och HVB i Skåne. Jag hoppas de avtrycken dröjer kvar, även när jag inte är kvar.